Om föreningen/historia

Föreningen bildades den 24 oktober 1947 på Stockholm Bangårdspostkontor och hette från början Bangårdspostens konstförening. När Bangårdspostkontoret revs och verksamheten 1983 flyttade till Tomtebodaterminalen ändrades namnet till Tomtebodapostens konstförening.

2001-01-15 beslutades att namnet skulle ändras till Stockholmspostens Konstförening.

Föreningens syfte är att förmedla god konst till rimliga priser.

Föreningen öppen för alla postanställda och du bestämmer själv vilken konst du vill köpa från våra utställningar till rabatterade priser.

Föreningen anordnar 6-8 utställningar under september - maj då erkända svenska konstnärer presenteras.

Utställningarna äger rum, dels på Tomtebodaterminalen plan 5 utanför restaurangen,
dels på plan 8 i Arken.

Tavlorna som ställs ut representerar många olika stilar och tekniker exempelvis litografier, olja, akvarell.

Dessutom presenteras konsthantverk och skulpturer i glas, keramik, trä, silver och brons.

Allt till salu till rabatterade priser för medlemmar!

Varje år i oktober-november, i samband med årsmötet, lottar vi ut något tiotal verk av de konstnärer som ställt ut under året.

Medlem sätter in lägst 100:-/mån på ett eget konto i föreningen.
Postgiro 15 64 55 - 8 .
Du får ingen ränta på dessa pengar. (används av föreningen vid inköp av vinster till konstutlottningen).

Vill du köpa konst och inte har pengar innestående så det räcker får du låna av föreningen, räntefritt.
Lånet ska betalas tillbaka på ca 12 månader, vilket innebär att du kanske får spara lite mer per månad.

Har du personkonto så sker sparandet lättast genom löneavdrag som sätts in på föreningens postgiro, annars betalar du själv in på postgirot.

Medlemsavgiften f n 200 kr/år dras från ditt konto.

Har du några frågor, så hör av dig, till någon av oss i styrelsen!

 

Historia

Fragment från Förr, av Bengt E Janzon, ordförande 1957-59 och 1974-83.
från jubileumsskriften med anledning av föreningens 50-års firande 1997.

Inför vår konstförenings jubileum har jag blivit ombedd att försöka erinra mig något från den äldsta tiden eftersom jag varit med rätt länge, dock inte från starten, jag kom med först 1950.

Det började med att Erik Lewander och Nisse Eriksson hade pratat om saken av och till och vem som egentligen föreslog att bilda förening vet jag inte; det blev väl bara det naturliga svaret på det förda resonemanget. Man tog kontakt med andra som var intresserade och den 24 oktober 1947 hölls ett konstituerande möte, där man beslöt att bilda Sth Bans Konstförening, valde styrelse och antog stadgar.

Protokollet, se bilaga, kan sägas vara föreningens stiftelseurkund. Tyvärr blev det aldrig justerat men utvecklingen kan väl sägas ha genom åren reparerat den missen.

Till styrelse utsågs Nisse Eriksson, ordförande. Erik Lewander kassör, Folke Liberg, sekreterare samt Filip Lindell och Ingvar Ström utan särskild funktion.
Revisorer E Rismark och P Vestman med Helgstrand som suppleant, alla nu tyvärr döda.

Föreningens namn ändrades efter några år till Bangårdspostens Konstförening.
Många av dem vi hade att göra med visste inte vad förkortningen Sth Ban betydde så det blev ibland Stockholms Barns konstförening eller något annat tikigt.
Efter flyttningen till Tomteboda 1983, ändrades namnet helt naturligt efter det nya stället.

Normalt fungerar konstföreningar så att styrelsen för medlemsavgifterna köper in konst som sedan lottas ut bland medlemmarna, men för att garantera, att man fick saker som man verkligen ville ha och kände för och att det dessutom inte skulle vara beroende av turen om man överhuvudtaget fick någon konst. valde man här en annan modell.
Man lade upp det hela som en konstsparklubb som löpte i perioder om 25 månader. Månadsavgiften var 10:50, varav femtioöringen var medlemsavgift och tian blev till en andel om 250:- för vilken man kunde välja.
Tog man något dyrare fick man lägga till, tog man något billigare hade man överskjutande belopp tillgodo. Detta med perioderna kom i princip att gälla fram till 1976 även om föreningen i praktiken löpt kontinuerligt sedan början av femtitalet.

Föreningens målsättning skulle vara att främja konstintresset genom att förmedla god konst men även genom att anordna förutom utställningar, även konstbildande verksamhet. Utställningarna rivstartade. Jag är lite osäker, om hur man ska tolka verksamhetsberättelserna. Många utställningar blev det säkert, men om det verkligen var 23 på de första 25 månaderna som det tycks av skrifterna verkar osannolikt. Ganska kortvariga i så fall.

När det gällde konstbildande aktiviteter av annat slag körde man också ganska hårt. I samband med årsmötet 1948 ställde Gerry Eckhart ut. Han var på den tiden en uppskattad träsnittare och efter årsmötet kåserade han över "Konsten att se konst".

Efter årsmötet 1949 hade man engagerat Calro Derkert som inledare i en diskussion, öppen även för icke medlemmar, på temat "Är den moderna konsten humbug?"
För att stimulera intresset hade man anordnat en utställning av, som man tyckte då verkliga frifräsare, Randi Fisher, Olle Gill, Nils Nixon, Görtrik Örtenholm och KG Svensson.
Den väckte stort intresse för att inte säga uppseende.
Diskussionen blev en succé, och därtill bidrog i hög grad pj Ed från transportavdelningen. Han var säkerligen mycket intelligent även om kanske något opolerad. Om modern konst tyckte han inte och hade förmågan att verbalt utveckla sina åsikter vilket han också gjorde, livligt påhejad av Carlo Derkert som ju behövde någon som kunde argumentera emot. Diskussionen ägde rum i det till bristningsgränsen fyllda lektionsrummet och varade till midnatt.

Denne Ed hade för övrigt också med framgång pluggat franska på Borgarskolan, och en gång när en grupp franskt postfolk var på besök och skulle bese Stockholm Ban, blev jag vittne till när han slog sig i slang med en dam som inte förstod annat språk än franska.
Hon verkade glatt förvånat imponerad över att denne man, bred som en laggårdsdörr och med en sliten skinnrock över sitt blåställ var kapabel att med den äran slänga käft på franska. Någon längre konversation blev det ju inte men så där tre-fyra repliker var hann man slänga åt varandra.

Efter några år utvecklades en praxis att var tredje utställning skulle vara skulptur och minst en konsthantverk per tvåårsperiod.
På senare år blev det svårare med skulptur. Intresset minskade men framför allt blev det allt förre skulptörer som gjorde saker i ett format som lämpade sig för normala bostäder.
Bland de 350 - 400 utställningar som föreningen anordnat hittills har dock en hel del fin skulptur visats.
Karl Eld, Asmund Ahrle, Erik Grate, Stig Bomberg till exempel. Nämnas bör också Torsten Frid, en trägen medarbetare i många utställningar.

En skulpturutställning som jag minns speciellt var den av Björn Erling Evensen.
Han hade bland annat gjort en fris någonstans. som han kallade "Favola" (Saga);
den kunde han förstås bara visa bilder av.
Bland hans vänner var emellertid poeten Östen Sjöstrand, sedemera akademiledamot och kompositören Sven-Erik Bäcksom också hade använt "Favola" som namn på diktverk respektive musik.
Dessa olika "Favole" hade bara namnet gemensamt, men jag framkastade tanken att inbjuda dessa tre konstnärer till en kulturell afton. Det föll i god jord, en högklassig grammofon inhyrdes.
Bäck talade om sin musik och spelade ur den, Sjöstrand läste u r sin "Favola" och Evensen talade om sin fris och sin utställning. Dessutom medverkade författarinnan Ella Hillbäck.
Det blev nog det mest högkulturella evenemang som någonsin ägt rum på Stockholm Ban. Året var 1967.

Annars omfattade utställningarna naturligtvis mest måleri och i viss mån grafik och lite teckning, det senare mest i samband med skulptur.
Det började lite försiktigt med Edgar Wallin och William Gibson men sedan höjde man siktet. Den något provokativa utställningen i samband med diskussionen har jag nämnt. Hade jag varit med i föreningen då, vilket jag inte var, hade jag kanske gått på Nils Nixons målning, en rent konfigurativ sak som jag vet fascinerade många med mig, även om ingen var riktigt mogen för sådant ännu.
År 1950 kom Esias Thorén som kanske inte heller på den tiden ansågs så förfärligt lättsmält. Tre saker såldes.
Till höjdpunkterna bland måleriet hör väl de många utställningarna av Sixten Lundbom.
Jag minns när Lewander och jag var i hans ateljé på Svartmangatan och tog ut de första . Lundbom bjöd på cigaretter på balkonen utanför ateljén, och när han rökt sin till hälften slängde han ut den över balkongräcket ner på gatan som inte kunde ses där uppifrån.
Att den kunde hamna innanför någons skjortkrage eller i en Silicon Valley, det tänkte inte han på. Men det gjorde den ng inte. Det hade säkert hörts upp till balkongen.

En fin målare som vi hade ett gott samarbete med i flera utställningar var Sven Deurell.
Det avbröts av en hjärtinfarkt på Moderna Muséet i Paris.
En annan som vi återkom upprepade gånger till var Harald Fredriksson och en annan Fredriksson var Nils, en mycket bra konstnär som dock hade ett handikapp i sin allför stora självkritik. Direktör Olsson på Svensk-Franska. en gubbe med näsa för kvalitet, ville ha honom i sitt stall men då måste han passa på när Fredriksson hade haft en produktiv period och formligen rycka tavlorna från honom. Annars förstörde han dem en efter en.

Många andra är naturligtvis också väl värda att erinra sig, till exempel Alf Olsson.
Lewander tog kontakt med honom en vår medan han ännu gick på Ackis.
Då hade han inte så att han kunde ställa upp men han skulle gärna återkomma om ett år när han slutade utbildning. OK, samma dag och klockslag ett år senare bestämdes.
Skam till sägandes hade Lewander glömt bort det hela men av en händelse satt han och Nisse Eriksson i baren och fikade när Alf lite blygt tittade in.
Det blev en, och senare flera utställningar.
En annan som just slutat på Ackis var Lennart Larsson. Han och några andra verkliga optimister hade köpt en gammal bil för 900 kronor för att ge sig ut och se och måla av världen. Vi sålde mycket bara av hon om annars hade de aldrig kommit i väg.
Till yttermera visso sålde vi två grejor av honom medan han var borta, en angenäm överraskning när han sällsport luspank kom hem. (Bilskrället höll faktiskt ihop ända hem).

Sedan var det ju andra, Tor Hörlin, Harald Lindberg, Tage Hedqvist, Olle Nordberg, Åke Pallarp, Philip von Schantz, Igge Karlsson med flera, för att nu plocka fram några. Olle Linggren var den förste som vi sålde rubbet av.
En annorlunda utställning som det också såldes bra av var Gideon Börje. Han var då död men dåvarande styrelse hade gått kontakt med dödsboet som ställde tavlor till förfogande.

Av grafik ordnades 1963 en utställning som kanske blir svår att övertrumfa. Genom förmedling av Svensk-Franska konstgalleriet kunde ordnas en utställning av fransk grafik i världsklass. Bland annat köptes två Picasso för 765 respektive 495 kronor, tyvärr inte av mig. Inte bara Edvard Persson hade anledning att sjunga: "Oj oj oj oj, man va ett nöt".

Jag hoppas att jag har lyckats ge en liten bild av hur föreningen jobbade i tidigare år.
Mycket mera finns att säga men då är det nog risk att långrandigheten ökar.

Jag önskar en god fortsättning under nästa halvsekel!

Bengt E Janzon alias Z-Janne